President By-Mistake en frisk fläkt

Posted on 11 februari, 2017

0


Om vi för några ögonblick skulle ägna oss åt Trumps positiva sidor – hans styrkor. Kan Trump hitta bra kompetent folk? Kan han delegera? Har han omdöme? Kan han sammanfatta och ta beslut på underlag? Är han empatisk och vänlig?

President Trump valdes av misstag till president. Om misstaget ligger på amerikanska folket, eller på elektorerna som inte sa nej till en uppenbarligen personlighetsstörd president, eller om det var nationens grundare som ritade upp konstitutionen på ett felaktigt sätt så att majoritetens kandidat Hillary förlorade till fördel för en omogen sociopat, den frågan överlämnas till historikerna.

Trump har de egenskaper som krävdes för att bli president i USA 2016, det vet vi. Med ärlig uppsyn och stort engagemang har lurat många genom åren. Han är installerad i Vita Huset som nationens moraliska riktmärke trots att han uppträder som en elefant i en glasbutik. Vita husets vita väggar påminner om ett bländande vitt mentalsjukhus i vilket Trump lugnas med tabletter och injektioner.

Men om vi vänder dom känslorna ryggen och med all kraft försöker se Trump som en människa inte ett monster – en människa med positiva och negativa egenskaper, och att vi dessutom ser på oss själva som människor, dvs väldigt benägna att höra och se det vi vill höra och ignorera resten. Låt oss fundera kring Trumps möjliga på positiva egenskaper.

Vi börjar med frågan om hans förmåga att rekrytera bra folk. Tillerson är ett exempel på att Trump kan hitta bra folk. Tillerson är som en trygg far för Donald och hans stökige kompis Steve. Tillerson har sagt åt Donald vad som gäller i politiken med Kina. Han har tålmodigt förklarat att USA behöver vänner i världen, USA kan inte vara osams med alla utom med The May Lady. Om pojkarna Donald och Steve vill leka krig får de går ner i Vita Husets källare och leka Paintball eller bowla och låtsas att kägglorna är Afghanistan, ISIS, Syrien, Iran, Kina, Nordkorea och alla de länder som de nyligen lärt sig namnen på.

Vi frågar oss om Trump kan delegera. Donald Trump är som det ser ut beredd att delegera ut stora delar av politiken som han varken begriper sig på eller tycker är särskild intressant. Han tycks även kunna inse sina begränsningar kring det som han tycker är intressant och viktigt och kunna överlämna viktiga delar av utrikespolitiken och försvarspolitiken till Tillerson, Mattis, Flynn. Han har t ex sagt att dottern Ivankas man, skolpojken Jared kommer att lösa Palestinafrågan.

Då kommer vi till den verkligt ömma punkten – omdömet. Där brister det. Att Trump tror att svärsonen ska kunna lösa problemet som västs politiska elit har brottats med i 70 år , chockade oss. Vi undrade om det är oss det är fel på. Besitter Jared Kushner magiska krafter? Jared är nog klipsk och finurlig när det gäller att hantera sin halstarrige svärfar, men för oss blir han en symbol för Donalds dåliga omdöme.

Vidare tror Trump att Steve Bannon kan göra Amerika stort igen – dåligt omdöme. Han kallar sitt infantila och impulsiva twittrande ocensurerade nyheter – dåligt omdöme. Han ger sig på skådespelare och kändisar, skryter och skrävlar, ifrågasätter valresultat och publiksiffror – dåligt omdöme. Däremot är marknadsföringseffekten enorm. Bättre att synas än att inte synas alls. Att inte synas, inte finnas, att inte spela någon roll, att inte duga – är nog teman som Donald burit med sig genom livet. Det förstår man när man ser honom sitta i allt sitt guld.

Trump besitter förmåga att fatta beslut. En australisk krönikör häcklade häromdagen Australiens premiärminister Turnbull genom att lyfta fram Trump som en stjärna bland världens ledare på att kunna fatta beslut. Att besluten ska vara hållbara, förberedda och  genomtänkta så att de inte fälls av första bästa domare reflekterade inte krönikören över.

Trumps omdöme brister och är kanske hans största svaghet. Besluten blir som signerade tweets. Dåligt omdöme färgar många av hans snabbt fattade beslut. Mexicos president Nieto har fått Trump att tills vidare tiga om muren offentligt. Muren – monumentet över Donald Trumps dåliga omdöme kanske kan få somna in lugnt och stilla och smälta bort under den mexikanska solen.

Donald Trump tycker om och vill fatta beslut. Han tycks inte väja eller vara rädd för konflikter. Samtidigt blir han skrämd och reagerar regressivt, barnsligt med impulsiva och aggressiva tweets. Det är alltid ‘orättvisa’ och ‘oärliga’ andra som skapar konflikterna som ur Donalds perspektiv tycks slå ner som blixtar från en klar himmel. Att blixtar slår ner i hundratal får inte Donald att inse att hans ord och handlingar har något med angreppen att göra. Han tycks inte förstå sammanhang och konventioner. Han är främmande inför allt som är politiskt korrekt. Hans impulsivitet är förmodligen ett hinder.

Vad än tanken och det omedvetna mekanismerna är så blir resultatet att han på ett intuitivt sätt verkar han kunna utnyttja konflikten till sin fördel. Konflikterna är så stora och så många, att dom normalt hade hade kastat ikull personen ifråga, men Donald trillar inte ens utan går bara vidare, som om han vore en tecknad eller omsorgsfullt fotoshoppad figur i en våldsam actionfilm.

Är han empatisk och vänlig? Man ryser när man hör honom skryta om sexuella ofredanden, ge sig på alla möjliga skådespelare rent reflexmässigt. De infantila, lättkränkta och regredierade delarna av personligheten gör det svårt att tro att denna person verkligen har blivit vald till att vara Amerikas Förenta Staters president. När man sedan ser honom i harmoniskt samspel med sin son Barron och barnbarnen blir kontrasten stark och flashbacks dyker upp med en leende Hitler, som klappar barn och hundar och omger sig av unga kvinnor. Någon god vän i motgång är han inte, vilket han förklarat. Kommer han hem efter en jobbig dag är han som en bomb.

Vi är alla överens om att Trump är en amatör, en apprentice – lärling i Vita Huset, som om en 11-åring blivit inplockad att styra USA, dessutom en ganska lögnaktig lärling, som inte gärna erkänner egna misstag utan placerar ut dom på personer till höger och vänster. Att presstalesmannen Spicer är så dålig, det är Priebus fel. Trump väljer lekkamrater på ett sätt som skulle få en mamma och rysa – Steve Bannon och Stephen Miller!

Trump har i stark motvind vunnit över alla medtävlare. Hans ansikte var under hela valkampanjen fyllt av allvarligt uppsåt, indignerat gnäll om etablerade politiker, förakt för byråkratin och det ständiga budskapet att USAs tidigare presidenter har tillåtit USA bli utnyttjat och förnedrat av hela världen. Lösningen är att den gamle riddaren med den blonda kalufsen återställer allt och gör Amerika stort igen.

Vilka har rätt? Trump och hans ”ömkansvärda” eller vi – de kloka och omdömesgilla? Är Trump den länge behövda friska fläkten i en värld som har förlamtas av de politiskt korrekta eller är Trump en simpel fascist?

 

 

 

 

Annonser
Posted in: Alla inlägg, Trump, USA