Trump har bytt åsikt och kriget väntar

Posted on 8 januari, 2017

0


Pentagonsenatorerna McCain och Graham har övertygat Trump om att det är nödvändigt att ”kasta sten” inte ”grus” på Ryssland. Nu står USA och Sverige redo för angreppskrig på Ryssland. Att Ryssland har ökat sin militära aktivitet i förhållande till Sverige är självklart när Sverige så tydligt definierat sig som Rysslands fiende. All rim och reson är borta. Svenska statsministern, försvarsministern och utrikesministern har sedan länge stått klara att göra det som Pentagon kräver.

Det kommer att inledas med en belägring inte bara av Leningrad i 900 dagar som under andra världskriget utan en belägring av hela Ryssland i form av sanktioner, svårt att säga om 900 dagar behövs. Ryssland ska precis som Irak mjukas upp och knäckas inför ett anfall. Att 500000 barn i Irak dog svältdöden till följd av sanktioner p g a fejkade uppgifter från USAs CIA, det berörde inte västs politiker och journalister då och kommer inte beröra dom när det gäller Ryssland heller. Efter belägringen så kommer anfallet.

Till och med Kissinger anklagade, i en intervju före jul, väst för att ha utnyttjat kommunismens fall genom att flytta fram sina positioner 300 miles och hota Ryssland. Hur som helst kan vi konstatera att Ryssland och Kina nu är omringat och inringat av USA. Oljan i Irak är säkrad, Kandahar i Afghanistan är en militär knutpunkt både i förhållande till närbelägna Ryssland och Kina.

Pentagon har inget att vinna på att vänta på att Ryssland och Kina ska bli ekonomiskt starkare. Bakgrunden är alltså inte att Ryssland har tagit halva Krim, situationen i  Ukraina, Syrien eller att Ryssland hackat datorer, försöker påverka val, precis som USA gör och gjort så länge de kunnat, inte bara Angela Merkels kontor, Chile 1973, Grenada och mordförsöken på Castro. Krim och ryskt hackande är förevändningar som västs politiker, analytiker och journalister nyttjar trots att man vet att USA alltid sökt påverka främmande länders politik genom alla typer av ”underrättelseverksamhet”.

När det gäller Ryssland och Kina är det nu eller aldrig som gäller enligt strategerna i Pentagons källare. Sveriges ”socialdemokratiska regering” står beredda, framhetsade av Björklund och NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg. Stoltenberg har av Pentagon plockats fram som en socialdemokratiskt röd tomte, en knätofsprydd svärmorsdröm, med uppdrag att förföra Sveriges socialdemokrater att gå med i NATO. Formaliteten som återstår, att skriva på, har spelat ut sin betydelse. Stoltenberg lyckades och uppdragsgivarna är nöjda.

Hela svenska ”säkerhetseliten” kräver idag NATO medlemskap, oavsett att det i organisationen inte kommer att finna någon tydligare ÖB än den amerikanske presidenten och vi vet ju alla vem det är. ”Inga problem” skriver svenska ”säkerhetseliten” idag. NATO styrs demokratiskt. Vi vet alla hur det har gått till vad gäller Irak och Libyen, precis som vi känner till resultatet i både Irak och Libyen.

Snart kan svenska ungdomar, liksom tidigare polska och andra länders ungdomar, kriga och dö i Iraks ökensand, medan USA drar sig tillbaka och sköter sitt krigande på kontorstid från tevespelsliknande drönarkontor i Texas.

När  Rysslands annektering av halva Krim jämförs med det som USA har gjort i Irak, Afghanistan, Pakistan får varje människa med normalt utvecklad empati svårt att förstå västs slutsats om mot vilka sanktioner borde riktas. Att Israel smygande utökar de ockuperade territorierna, mördade 1500 palestinier på en månad när Obama tillträdde, de av sanktionerna ihjälsvultna barnen i Irak 1991-2003 betyder litet eller inget i västs cyniska tankesmeders ögon. Anders Östlund, i ”socialdemokratiska” Aftonbladet viftar bort det som en irriterande fluga. Olof Palme tumlar i sin grav.

I kök och vardagsrum, runt om i världen – i Asien, Afrika och Latinamerika diskuteras det och synpunkterna är ofta annorlunda än de som McCain och Hultqvist har. I Mexico, Indien, Brasilien, Turkiet, Indonesien, Nigeria, Sydafrika, Japan kan jag tänka mig att det stora antalet släckta människoliv i mellanöstern väger tyngre än datorhackande på demokraternas högkvarter i Washington och förändringar av gränserna på Krim.

Det har nu gått så långt att varken riksdagsmän eller andra svenskar längre kan framföra åsikter som motstrider den hysteriska demoniseringen av Ryssland och Putin utan att dra på sig misstankar om att stå på en avlöningslista för att sprida rysk desinformation.

Björklund, vad i denna beskrivning är fel?

Annonser