Köerna till BUP

Posted on 2 januari, 2017

0


Frida Svensson, journalist har skrivit en utmärkt artikel om BUP i SVD, en artikel som behöver kompletterande information. Journalister, fack och arbetsgivare inom det offentliga har en tyst överenskommelse om att inte tala om det väsentliga, dvs det som skulle kunna leda till att problemen löses.

”BUP fungerar inte i Stockholm, BUP fungerar inte i landet, sjukvården fungerar inte i Stockholm, sjukvården fungerar inte i landet, skolan fungerar inte, polisen fungerar inte.” Gemensamma nämnaren är offentlig verksamhet och bakom det extremt usla chefer och en usel ledningsideologi som har skapats av konsulter som själva har haft svårt att fungera i en större organisation och därför blivit konsulter, och som i sin verktygslåda har 1970-talets filosofi om konsensus. Den ledningsideologin utmynnar alltid i ”Det behövs mer resurser”.

Fel, det behövs inte mer resurser. Svenskar är inte sjukare, mer svårutbildade eller mer kriminella än människor i övriga världen. Det behövs chefer som ”leder och fördelar arbetet”.

Hur många patientbesök har en psykolog, kurator eller läkare i genomsnitt per dag och år på BUPs öppenvårdsmottagningar? Om journalisterna inte hade varit indragna i konspirationen att måla upp ett Sverige med bristande resurser hade man plockat fram de siffrorna för länge sedan och ifrågasatt de låga talen. De låga siffrorna finns inom psykiatrin, barnsjukvården, neurologin – you name it!

Det har skrivits en del om ökade krav på dokumentation inom sjukvård, skola och offentliga verksamheter. De kraven är en tidstjuv, som aldrig har blottlagts helt och hållet, dvs vad vinner man och vad förlorar man på dokumentationen? Man vinner lite och förlorar mycket!

För många år sedan tjänstgjorde en svensk psykiater i Tanzania. Han berättade om journalanteckningarna på två rader som bestod av diagnos och behandlingsval. I den takt som köerna växer, måste den i Tanzania tjänstgörande psykiaterns dokumentationsstil tillämpas. Detta åtgärdas inte av chefer i Sverige. Det finns en ambivalens, försiktighet och feghet på högsta nivå i Sverige kring det som är uppenbart.

Socialstyrelsen (numera IVO – Inspektion av Vård och Omsorg) gjorde för ett antal år sedan en inspektion på BUP i Solna och konstaterade att journalanteckningarna måste vara långa så att man kan följa vårdprocesserna. En sådan slutsats vingklipper medarbetare och chefer inom BUP att vidta åtgärder inom ett av huvudområdena kring ineffektivitet i sjukvården.

Även med Socialstyrelsens brist på ansvarstagande som en kvarnsten kring halsen kan och ska chefer inom BUP följa hur läkare och psykologer använder arbetstiden vardagar mellan 8.00-16.45 på en vanlig mottagning. Cheferna har vaga uppfattningar om det och tittar gärna bort, dels därför att  chefens chef inte kräver det, dels därför att det i viss mån är svårt, dels därför att det i hög grad är impopulärt och dels därför att det i alla vårdens styrdokument talas om hög kvalitet – ett begrepp som chefer på alla nivåer har väldigt förvirrade uppfattningar om.

Hög kvalitet kan bara betyda en sak för en chef i en stor organisation: Högsta möjliga kvalitet som kan nås med budgeterade medel, dvs högsta möjliga kvalitet med ett visst antal medarbetare med viss utbildningsnivå och med ett visst antal patienter med viss grad av svårighet i sina hälsoproblem. Om det ska åstadkommas måste arbetstakten vara hög och prioriteringarna riktiga. Prioriteringar handlar alltid om att ”ta bort”.

Så enkelt och svårt är det. Huvudansvaret har politiker, myndigheter och BUPs högsta chef. Att facken emellanåt ”sabboterar”, det ingår och är fackens roll, men sabotagen får inte komma från de som har medborgarnas förtroende att leda och sköta verksamheten.

Annonser