Vårdgarantin ska rasera sjukvården

Posted on 29 december, 2010


Vårdgarantins konstruktion är inte någon slump. Det verkar finnas sådana som tror det, nu när svenskarna blir äldre, sjukare och sjukvården får svårare att klara den. Syftet med vårdgarantin är densamma som syftet med alliansens sjukvårdspolitik – den offentliga sjukvården ska omvandlas till en marknad där olika sjukvårdsmånglare – både seriösa – och mer skojfriska – ska samlas och bjuda ut sjukvård av olika angelägenhetsgrad och olika kvalitet.

Vårdgarantin klämmer åt sjukvården och tvingar sjukvården till olika fiffiga lösningar för att komma åt ”kömiljarden”. Men vad händer dom som inte är så fiffiga eller rätt och slätt inte klarar vårdgarantin? Hägglund vill nu bestraffa dom ännu mer – mindre budget – vad händer då? Det blir naturligtvis ännu svårare att få till det då. Tror du att Hägglund säger – ‘Tänkte inte på det’. Nejdå, inte Hägglund. Om han vore talför i det läget, så skulle han snarare säga – Det är ju det som är själva finessen med vårdgarantin. Då fungerar inte längre den offentliga sjukvården.

Den offentliga sjukvården kan skrotas och resterna kan skänkas eller säljas till någon privat lycksökare för en billig penning. Det speedar på hela processen. Så ju strängare vårdgaranti, desto snabbare privatisering av sjukvården. Privata vårdgivare har lättare att styra sina verksamheter, vara listiga och hitta vägar att uppfylla vårdgarantins krav, och istället begränsa sina verksamheter eller tumma på andra saker som vårdgarantin inte garanterar. Om dom inte lyckas så stänger dom butiken och försöker få med sig vad dom kan under rocken och letar sig vidare bland olika möjligheter att tjäna pengar på de nya spännande marknaderna vård – omsorg – skola. Försäkringskassan ska nog iväg ut genom fönstret den med så småningom. Om du just nu, i skrivande stund, ringer till Försäkringskassan och äntligen kommer fram så är du nummer 83 i kön.

Den sjuka kunden får köpa i förhållande till vad plånboken håller. Jodå, allas sjuk-shoppande hos privata handlare bekostas av samhället och skatterna, så alla får komma till, såvida sjukvårdshandlaren har satt upp en butik i din närhet. Sedan kan ju den penningstarke alltid plocka upp mer pengar ur sin plånbok och ta in på de finaste sjukhusen för dom lindrigaste sjukdomarna om han så har lust – det är själva friheten. Den penningstarke bryr sig nog inte heller om att vänta som nummer 83 i kön till Försäkringskassan.

För övriga är valfriheten inte lika självklar. I Uppsala ville politikerna fortsätta att ha en barnläkare i stadsdelen Gottsunda – alla ville det. Men nu finns det ingen där. Det är väl underligt. Vet ni vad politikerna skyller på? Just det – EU. En privathandlare köpte in sig och flyttade genast mottagningen till mer lukrativa delar av Uppsala. I Gottsundas får föräldrarna klara sina barn bäst dom kan på sjukvårdsmarknaden.

Vänsterpolitiker förstår förstås att föräldrarna i Gottsunda, som är en avlägsen stadsdel, ofta inte har bil och därför måste åka buss med sitt sjuka barn, medan föräldrarna som bor där mottagningen nu ligger säkert har bil. Men bilen behöver dom inte ta fram – barnsjukvårdshandlaren finns ju runt hörnet. Politikerna hävdar att EU förbjuder dom att diktera var den enskilda sjukvårdshandlaren ska sätta upp sitt stånd.

Vad Hägglund, Reinfeldt och Björklund vill är tydligt, men hur ser övriga politiker på när sjukvården inte klarar vårdgarantin? Vad bör hända? Är vårdgarantins cyniska konstruktion verkligen något för mer människovänliga politiska ideologier?

Annonser
Posted in: Alla inlägg, Sverige