Tjugo procent kvar av välfärden

Posted on 28 december, 2010


Om man jämför statens budget för 2011 med siffrorna för vart statsbudgeten var på väg för sju år sedan år 2004, så kan man följa dom grova spåren av hur det går till när Reinfeldt ger till de rika och tar från de fattiga. Det är 70% av svenskarna som nu har stort förtroende för Reinfeldt. Gissningsvis handlar det om de 70% som tror att dom har blivit rika. Dom har ju alldeles rätt – såvida dom inte blir sjuka, och inte blir gamla, och inte har barn, och inte behöver utbildas. Posterna på mer än hundra miljarder kronor i budgetprognosen 2004 var nämligen utbildning och forskning, ekonomisk trygghet vid ålderdom, studiestöd, ekonomisk trygghet för familjer och barn och ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp. Kulturen fick en rätt rejäl släng av sleven också. I statens budget för 2011 återstår 23%, 27%, 19%, 47%, 57% och 18% av pengarna till de här områdena och då har ändå ingen korrigering för inflationen gjorts. Pengarna har återgått till plånböckerna – feta plånböcker har fått mer och dom tunna har fått en del dom också – tillfälligt och illusoriskt. En del av pengarna som tagits från de här områdena går nu till annat i budgeten, bl a kostar Sveriges biljett till EU rejält mycket mer nu än 2004. 

Reinfeldt och hans kamrater har kyligt kalkylerat vidare och visar i budget 2011 upp hur svångremmen ska dras åt över ett antal personer i vårt land, vars röster hörs allt svagare och blir allt mindre intressanta för den nya tidens journalister. Ytterligare skattesänkningar, minskat stöd till dom som behöver olika former av stöd från samhället, sämre skolor, sämre sjukhus. De som har stora inkomster kan slanta upp och betala vilka privatskolor som helst, medan övriga får nöja sig med privatskolor eller kommunala skolor som ska klämmas av de nya skattesänkningarna. Detsamma gäller sjukvården. Medan Reinfeldt och hans kamrater finvårdas på Sofiakliniken på alla tänkbara sätt och kan välja och vraka bland läkarmottagningarna kring Odenplan för sina förkylningar, så får 75-åriga fru Andersson några mil utanför Ljusdal  försöka få skjuts ett antal mil till läkarmottagningen och finna sig i att bli hemskickad efter två dagar på sjukhus i Gävle när hon egentligen skulle ha behövt ligga inne minst en vecka.

Hon behöver visserligen inte som grannen ställas sig till arbetsmarknadens förfogande trots sjukdom, men storleken på fru Anderssons pension, hennes svårigheter att ta sig till posten som inte finns, till ICA som har lagts ned, är inget som bekymrar Reinfeldt. Det får marknaden lösa och gör den inte det så får det bli som det blir. Arbetslöse Pettersson och hans 19-åriga son med alkoholproblem får också klara sig bäst dom kan. Socialtjänsten ”prioriterar hårt” och i den processen har Petterssons son inga alkoholproblem, som samhället kan göra något åt. Stödet till familjen Lundströms autistiska 22-åring kommer att minska. Kalle med ADHD går i en privatskola där man inte ”kan något om ADHD” och helst vill att han ska lämna skolan. Det gör han nog också, men arbetsförmedlingen gör inte mycket dom heller för att hjälpa honom hitta rätt – ”man prioriterar hårt”.

De fattiga ska skötas om på marknaden där butikerna för sjukvård, äldrevård och skolor med växlande kvalitet och varaktighet hela tiden byts ut, inspekteras och klappar ihop. En och annan sjukvårdshandlare, äldrevårdsentreprenör eller lycksökare inom skolbranschen lyckas väl få in de inhystade skattepengarna på sitt bankkonto före konkursen och innan han eller hon definitivt lämnar fattigvårdsmarknaden för att i stället öppna juvelerarbutik på Östermalm eller varför inte i Täby.

Reinfeldt bekommer det inte. Det är inte hans uppdrag. Hans uppdrag utgår från grannarna i Täby och i Djursholm, ett uppdrag som han har ärvt från Gösta Bohman. Än tar det en liten tid innan alla arbetare, som har röstat på Reinfeldt, slutligen bestämmer sig för att Reinfeldts tal om att moderaterna är ett arbetarparti, inte har någon förankring i verkligheten. Utarmningen av Sveriges lågavlönade kommer att leda till samma resultat som i England och USA med samma sorgliga följder. Medan länder som Brasilien och t o m Thailand för några år sedan exprimenterar med jämställdhet och får enorma uppsving efter några år, så följer Reinfeldt, Bildt, Björklund, Beatrice och alla dom andra i den nykonservativa alliansen mellan folkpartiet och moderaterna sina idoler – Bush, McCain och Palin, vars byggande mest handlar om våld, orättvisor och paranoia.

Det är ändå en aning svårt att förstå var dom får sin inspiration ifrån när orättvisor och ojämlikhet leder till ökad brutalisering, ökade sociala problem, ökade mängder fångar, ökad brottslighet som också Reinfeldt, Bildt, Björklund och Beatrice då i en framtid kan drabbas av och måste skydda sig mot. Eller ser dom inte kopplingen? Alltför länge har dom rört sig i kvarteren kring regeringskansli och riksdagshus och Stockholms bättre bemedlade förorter. Dom har haft alltför få tillfällen att följa livet i familjer där båda föräldrarna är arbetslösa eller en pensionär med låg pension nånstans ute på den svenska landsbygden. Och det var länge sedan dom stod och frös och lyssnade när arbetslösa ungdomar på mindre orter i Sverige, står och pratar med varandra i mörkret och kylan kväll efter kväll.

Annonser
Posted in: Alla inlägg, Sverige