Reparera vår trasiga utrikespolitik

Posted on 24 december, 2010


Ta hem trupperna från Afghanistan nu, huka er för tjänstemän på amerikanska ambassaden, och deleta lugnt och stillsamt hotfulla e-mail från amerikanska UD och håll luren långt från örat när Hillary eller Barack ringer upp till Reinfeldt eller Bildt. Återupprätta förtroendet bland oss som är mot kriget och planera hur vi ska kunna hjälpa Afghanistan via Svenska Afghanistankommittén framöver – rejält med pengar blir det ju om pengarna som nu går till kriget används till civila biståndsprogram i Afghanistan – ska väl inte vara så svårt att fatta ett sånt beslut med den kloka(?) regering och kloka riksdag som vi har ….

Alternativt kan pengarna hjälpa mängder med människor på Haiti, eller människor som har tuberkulos, malaria eller AIDS på annat håll i världen.

Nåja, det stora problemet blir sen att hantera ‘the bully’ – USA – amerikanska myndigheter och de multinationella storföretagen som styr och ställer i världen – och som behandlar europeer vänligt i förhållande till hur benägna europeerna är att skicka sina unga medborgare som kanonmat i  amerikanska krig. Det omedelbara svaret från USA blir låggradiga bojkotter och ekonomiska sanktioner, tillräckligt tydliga för att märkas i svenska företags kassaböcker, men inte tydliga nog för att öppet kunna diskuteras. Ju längre tiden går desto tydligare blir den ekonomiska mobbningens effekter. De kan på sikt drabba oss hårt. Vi är ett litet land som inte har så mycket att sätta emot – idealiskt att mobba ekonomiskt. 

Vår möjlighet att motverka effekterna är att hårdare knyta oss till övriga nordiska länder och EU. Holland, Danmark, Frankrike, Tyskland och Spanien är ju redan i samma situation. Motviljan mot Frankrike är rejält förankrad bland amerikaner. Människor som inte vet mycket annat om Europa vet att man ska tycka illa om Frankrike. Det fick man lära sig i krigens början när det franske presidenten var uppkäftig. Storbrittaniens nya premiärminister David Cameron har ju gått ut hårt i t ex Palestinafrågan, men befinner sig förmodligen just nu i ”hjärntvättsfasen”, där amerikanarna lugnt och med metoder, knappt detekterbara – subliminalt, övertygar honom om det rätta i att stödja de pentagonska krigen.

Cameron har varit tystare på sistone. Vi får räkna med att den konservative premiärministern precis som den tidigare från labour(!?) Blair hamnar djupt ner i knät på Onkel Sam och blir närgånget smekt med vad vet jag – kanske ett fett och extremt hemligt kontonummer med stora summor via ett antal bulvaner …. ursäkta min fantasi, men ändå. Storbrittanien har aldrig varit att räkna med när vi behöver huka oss undan USAs knasiga projekt. Innerst inne så tror jag att Barack och Killary också vill vara med i det europeiska projektet, men om dom vågade sig på att vara så oamerikanska blir generalerna och högerlobbyn i USA inte nådiga att tas med för USAs första svarta president och Hillary, inhalkad i storpolitiken via sin man …

Alternativet till att lämna Afghanistan är en trist och blodig ökenvandring tillsammans med USA, en långvarig och våldsam historia. Reinfeldt, Bildt, Tolgfors och många andra när hoppet att afghanerna, som körde ryssarna på porten, ändå till slut ska kunna hitta ‘rätt’ i tanken och förlåta USAs opåkallade anfall och tioåriga krig mot afghanerna, nöja sig med Karzai och låta sig belönas med vår livsstil. Även om läget idag i Irak är svårtolkat, så råder det ju inga tvivel om att människor vill ha frihet på alla tänkbara sätt, friheter som vi har. Det är lika uppenbart att man inte vill vara ockuperade och utnyttjas av en stormakt. Människor i Irak och Afghanistan har också egna uppfattningar om avarterna av den västerländska livsstilen.

Nu efter tio års krig och ett eskalerande våld i Afghanistan är det brist på verklighetsuppfattning att tolka läget annorlunda än att afghanerna vill att alla utländska soldater lämnar landet. Västerlänningarnas betydelse i Afghanistan kan idag tyvärr i alltför hög grad sammanfattas i antal döda och skadade afghaner.   

Mycket kan gå snett för Sverige i detta schackspel där vi är en liten bonde nånstans ute i kanten. Ju längre tid vi vänjer amerikanarna vid att dom kan leda oss, desto ilsknare blir dom den dag vi ser oss nödgade att bryta oss loss. Att Reinfeldt, Bildt och Björklund inte alls är intresserade av allt detta, utan likt ett spädbarn ser de amerikanska tjänstemännen djupt i ögonen med blicken ‘vi litar på er’ behöver ju inte betyda att alla vi andra har samma stora tilltro till vad USA har att erbjuda den yngre generationen svenskar och europeer.

Annonser